Nu har jag dansat med öringvalar i Valsjöbyn. Jag har läst om den, sett den på bild och drömt om den. Valen i Valsjöbyn. Nu har jag även haft den i mina händer. Mina drömmars öring, som tog mitt bete när jag stod och dagdrömde om något helt annat. Snälla, väck mig aldrig!

Text & foto av Anders Lundin

Hotagsbygden och Valsjöbyn

Hotagsbygden och Valsjöbyn utgör klassiska kapitel i den svenska sportfiskehistorien. Här har legendarer som Gunnar Westrin och Hans Lidman funnit sina paradis, och få områden i Europa kan erbjuda en sådan rikedom när det kommer till fiskevatten. Båda dessa författare har skrivit om sina möten med Valen i Valsjöbyn – alltså de mytomspunna storöringarna som ibland stiger upp ur djupet för att söka föda längs stränderna.

Men för mig har det bara varit bokstäver, ouppnåeliga fiskar från en fjärran tid då hela världen verkade större.

Att jag själv skulle fånga en av dessa med spö, dessutom från land under vårflodens crescendo, verkade lika osannolikt som att det skulle vandra ned en enhörning från Vinklumpen.

I synnerhet när vi var på jakt efter någonting helt annat.

Jag och hustrun Kristina hade länge emotsett denna fisketur, där vi skulle gå och åka på luffen mellan vatten i nordvästra Jämtlands fjälltrakter under några dagar.

Hotagenkortet

Vi hade ett kort i handen – och 100 fiskevatten framför oss på kartan.

Hotagenkortet gör det både enkelt och svårt för fisketuristen. Det är liksom svårt att veta var man ska börja hugga in i buffén.

Det handlar om ett ödesmättat landskap i svensk-norska gränslandet, där folk har dragit timmersvans och brutit gråsten för sitt uppehälle. Fisket var i många hushåll en förutsättning för överlevnad, och en stark anledning till att folk bosatte sig just här.

Och fisken finns kvar. Folk också – men de är inte längre lika beroende av fisken i kylskåpet. Nu fyller den istället en annan livsviktig funktion, nämligen som inkomstkälla till bygden genom turismen.

Det är där vår berättelse tar vid.

Det traditionella tjärnfisket

Vi hade bestämt oss för att turista och investera fiskeslantar i vår egen kommun, 10 mil från hemmet i Offerdal. Oftast vandrar vi längs Långan, Hårkan och andra låglandsälvar med flugspöt i hand, men nu var tiden mogen att njuta av det traditionella tjärnfisket, och vackrare utgångspunkt än Valsjöbyn kan jag inte föreställa mig.

Dessutom marknadsför Hotagenkortet konceptet att alla kan vara själva vid ett fiskevatten i området, vilket verkligen är ett upplägg i min smak.

Vi har flera gånger passerat de inbjudande tjärnarna längs vägen mellan Tuvattnet och Toskströmmen, och bestämde oss för att testa lyckan vid Kroktjärn, där det enligt uppgift skulle finnas fin men svårtflirtad öring. 

Den beskrivningen visade sig stämma osannolikt bra. 

Signalen vi väntat på

Under de första timmarna fick vi bara abborre, häpnadsväckande svarta i varierande storlekar, som lurade oss att vara öringar när de kalasade på insekter i ytan. Jag var precis på väg att ställa undan spöt för kvällen när plötsligt en större fisk bröt vattenspegeln. Äntligen signalen vi väntat på. Utan tvekan en bättre öring på födosök i skymningen.

Att försöka nå den med flugspöt var tyvärr lönlöst, så jag kastade dit en liten kopparspinnare i stället. Pang! Redan på första kastet hugger den, under ett kortare vevstopp. Drillningen motsvarar alla förhoppningar, och efter två minuter ligger detta skogsväsen på drygt ett kilo och glänser i håven. Det blir dessutom ytterligare en öring i samma storlek innan vi packar ihop för kvällen. 

Vårt eget kapitel i historien om valarna i Valsjöbyn

Nästa morgon vaknar vi tidigt och entusiastiska, eftersom vi ska åka till nästa givna anhalt i området – det magnifika Rengsfallet. 

Vi ska bara morgonfika och ta några snabba bilder nedanför fallet, innan vi ger oss iväg till nästa lockande fiskevatten på kartan, det klassiska Rörvattnet med ett öring- och rödingfiske i toppklass.

Är planen i alla fall.

Men det är precis då vi får skriva vårt eget kapitel i historien om valarna i Valsjöbyn. 

Hustrun står beredd med kameran och ska fota mig vid klipporna, som är glashala och piskade av vårfloden som vräker fram mellan Rengen och Valsjön. Att fiska med fluga eller ens något annat är egentligen inte att tänka på där i kaskaderna av vitskum, men för bildens skull så tar jag ändå fram spöt och slänger ut den lilla kopparspinnaren som sitter kvar sedan gårdagskvällen.

Den studsar på en sten och landar i starkströmmen, och ganska snart fastnar den såklart i bottenröset. Tror jag åtminstone. Ett plötsligt gung i spöt får sinnena på helspänn och väcker mig ur dagdrömmen, och när linan rör sig två meter i sidled så inser jag att en fisk mot alla odds sett spinnaren i vattenkaoset och huggit den.

Minuterna som sedan följer kommer jag att återberätta till leda för mina barn och eventuella barnbarn. Fisken inser naturligtvis allvaret i situationen, och sätter full fart mot horisonten, till ljudet av en rulle som spinner likt en trimmad V8-motor. 100 meter ut tar öringen sats och hoppar nästan två meter högt i skyn. Jag skriker, hustrun är cool och betraktar händelseförloppet från säker mark.

Drillningen blir dramatisk. Öringen simmar mellan översvämmade buskar och skär sönder grästuvor med linan. Jag halkar omkring, dansar till mina egna tjut, men känner även vemod inför själva landningen. 

Jag tänker snart tanken att den ska få friheten tillbaka, bara jag får ynnesten att hålla den i mina händer några vackra ögonblick. Men ödet ville annorlunda den här gången.

Efter drygt fem minuters tvekamp lägger den sig på sidan, och låter sig dras upp mellan stenblocken nedanför fallet. Pulsen lever rövare i min kropp, ända ut i örsnibbarna. 

Valsen vid Valsjön är över.

En urkraft som bara är till låns

Jag håller den enorma öringen ömt, fullt medveten om att det är en urkraft som bara är till låns, att det bästa för världen är att den får leva vidare och sprida sina gener. 

Men till vår besvikelse ser vi att trekroken sitter djupt förankrad i tungan. Efter flera minuters misslyckad operation så sätter hustrun stopp för lidandet, och vi avlivar den med en storsten, som jag föreställer mig att jägarfolket gjorde i trakten för 5 000 år sedan.

En genuin känsla av respekt och ödmjukhet griper tag i mig. Jag inser att fisketuren är över. Rörvattnet får vänta. Jag har fått min beskärda del, och mer därtill. 

Jag väger den aldrig, eftersom jag just då anser att det är helt irrelevant och på något sätt ovärdigt. Under övertalning av svärfar så mäter jag den ändå vid hemkomsten, måttbandet visar 74 centimeter. Och bilden av mig framför fallet med öringen i händerna kommer att pryda fiskestugan hemma på gården i Kälom, förhoppningsvis i generationer framåt.

”Sådana där öringar finns det gott om här, och dessutom större.”

– Gunnar Heibring i Valsjöbyn, ordförande i fiskevårdsområdet och Drömfiske Jämtland Härjedalen

Jag ringer även till Gunnar Heibring i Valsjöbyn, ordförande i fiskevårdsområdet, och både berättar om valen, och traktens förlust av densamma. Han bara skrattar nöjt, och uttalar orden som dövar mitt samvete till hanterbara nivåer.

– Det är bara att gratulera. Och du behöver inte vara orolig, sådana där öringar finns det gott om här, och dessutom större. Välkommen tillbaka snart, hälsar han.

Var det en dröm?

Jag tänker att det nog är en dröm trots allt. Och att jag snart måste till Hotagsbygden för att uppleva den igen. 

Så några veckor senare är jag tillbaka, den här gången med mina två pojkar. Även det blir en resa som jag aldrig glömmer, men den här gången utspelar sig handlingen vid Bågavattnets källflöden, där det också blir dans med vilda öringar och böjda flugspön. Men den historien tar vi en annan gång …

TEXT OCH FOTO: ANDERS LUNDIN, journalist som bland annat skriver för Fiskejournalen

Bildgalleri